Södra och västra Sardinien

 

Så var vi då på väg, efter sju månader i vinterhamn. Vädret var bästa tänkbara och allt kändes välbekant och bra, det här hade vi gjort förut. Vårt mål för dagen var en liten ankarvik på södra Sardinien, Porto Teulada, endast 24 sjömil från Cagliari. Den här gudsförgätna hålan hade fått oss att bestämma oss för att segla medurs runt Sardinien, istället för andra hållet som p g a vindförhållandena är den gängse rutten. Orsaken till detta beslut stod att finna i den lilla restaurangen längst inne i viken, där vi under påskhelgen intog en lunch och fick vårt livs största olivoljeupplevelse. Den olivolja som serverades till det traditionella sardinska brytbrödet var helt enkelt himmelsk, doftade och smakade friskt som en nyslagen äng och visade sig vid förfrågan vara en lokal produkt. Krögaren kunde dock tänka sig att avstå ett par liter mot den inte alltför blygsamma summan 6 €/liter. Vi fick med oss tre liter, varav två försvann till Sverige tillsammans med Mufit och Marie-Louise (tips till er hemma i Stockholm!). Vår egen liter konsumerades i en rasande takt och nu var vi alltså väg till källan för att fylla på vårt oljeförråd igen. 

 

Oljekällan vid Porto Teulada
Vi ankrade upp så långt in i viken vi tordes och efter sedvanlig ankringsångest rodde vi in till restaurangen som ligger allra längst in i viken. Etablissemanget visade sig vara stängt, men ägaren fanns på plats och öppnade när vi knackade på. Nu följde ett lätt förvirrat samtal på italiengelska, men efter diverse turer och gestikulerande lyckades vi framföra vårt ärende. Dessvärre kunde den gode mannen den här gången bara avvara 2 liter av de åtråvärda dropparna och han gav oss dessutom en praktisk lektion i en av kapitalismens grundläggande principer, den om förhållandet mellan tillgång, efterfrågan och pris, genom att ogenerat höja literpriset till 8 €. Vi godtog dock prischocken utan invändningar och återvände nöjda till båten med våra buteljer.

 

 

Sommaräng på San Pietro

Morgonen därpå drog vi vidare mot ön San Pietro, 31 sjömil västerut. Den svaga sydvinden vi hade startat i ökade till frisk efter någon timmes motorgång och vi fick tillfälle att premiärlufta våra segel. Det var dock något knix med storseglet som inte vill rullas ut helt uppe vid masttoppen. Ingemar vinschades upp och lyckades att peta ut det med en skruvmejsel, och snart seglade vi fint i fyra-fem knop med perfekt halvvind. Efter ca 6 timmars seglats kom vi fram till den lilla staden Carloforte på San Pietros östra sida och kunde lägga till vid en alldeles ny stenkaj mitt inne i staden - helt gratis. Det fanns visserligen inga faciliteter såsom el eller vatten, men det hade vi ju själva. Eftersom det var så tidigt på säsongen fanns det gott om plats, förutom oss låg det bara en annan segelbåt där, från Färöarna visade det sig. Ägarparet berättade en kuslig historia om hur de seglade på något oidentifierat utanför Cap Finisterre med sin förra båt, som trots räddningsförsök med pumpar sjönk till botten. 
San Pietro är en vacker liten ö med en speciell historia. Dess ursprungsbefolkning härstammar från en genuesisk koloni utanför Tunisiens nordkust. 1738 flydde hela kolonin undan tunisiskt förtryck till San Pietro och byggde upp den lilla staden Carloforte, namngiven efter den härförare som ledde flykten. 50 år senare blev hela befolkningen kidnappad av tunisiska sjörövare och den sardinska staten fick betala lösensumma för att få dem frisläppta. 

 

 

Vi tillbringade två dagar här och njöt av långpromenader på små smala vägar längs grönskande ängar och prunkande trädgårdar och blev förälskade i de små kritvita husen som klättrar på bergssluttningarna, alla med skuggiga altaner vända mot havet. Våren på Sardinien är en veritabel orgie i blommande buskar och träd, av vilka de flesta arter endast finns som krukväxter eller små prydnadsbuskar hemma i Sverige.

 

 

Nästa etapp på resan var Golfo di Oristano (44 NM), en stor bukt som utgör en av de få riktigt skyddade naturliga hamnarna på Sardiniens västkust. Eftersom vädret var lugnt valde vi att ankra upp alldeles runt hörnet på Simis-halvön, skyddad från nord- och västvindar men i övrigt helt öppen. Vi släppte ankaret på fyra meters djup nedanför en av Sardiniens största arkeologiska utgrävningar, den punisk-romerska staden Tharros. Den grundades av fenicierna redan på 800 f Kr och hade sin blomstringstid under kartagisk ockupation runt 200 f Kr. De lämningar som idag kan beskådas härrör dock till största delen från romartiden. 

Sent på eftermiddagen rodde vi kortaste vägen in till land för att slänga våra sopor och förtöjde i närheten av en annan jolle som låg vid klipporna. Det tog en liten stund för oss att inse att vi befann oss mitt i utgrävningarna och att de stenar vi snubblade omkring bland utgjorde det som återstod av ett romerskt termalbad. Hoppsan! Vi hoppade snabbt över staketet till det tillåtna området och bad en stilla bön om att ingen hade upptäckt oss. Den fungerade och vi gick ut till sopmajorna utanför området. När vi försökte att obemärkt slinka in genom grinden igen för att åka hem blev vi anmodade av en ur personalen att lösa biljett. Vi förklarade då att vi av misstag hade förtöjt vår jolle i utgrävningsområdet och bara skulle återvända till den för att ta oss tillbaka till vår båt. När det gick upp för personalskan att vår avsikt var att trampa runt en stund till i den känsliga miljön fick hon något vilt i blicken och det enda hon fick ur sig var: - Impossibile, impossibile! Än en gång visade det sig dock att sarderna är ett pragmatiskt folk. Mot löfte om att ALDRIG mer göra på detta viset fick vi till slut tillstånd att gå raka vägen till vår väntande jolle och ro ut till MS/Y Helena.

 

Den punisk-romerska ruinstaden Tharros 

(Flugskiten i bakgrunden är MS/Y Helena)

 

Sinis-halvön vid Golfo di Oristano

 

Vi lämnade Tharros den 16 maj och satte kurs mot Porto Conte. Vi väntade nämligen storfrämmande till MS/Y Helena, Ingemars mor Inez och hennes man Zoltan skulle mönstra på i tio dagar. Vi skulle hämta dem i Alghero den 24:e och ville komma dit i god tid för att eliminera risken att bli liggande inblåsta någonstans på vägen. Porto Conte är en vacker och mycket skyddad vik, 8 NM väster om Alghero. Här ligger man tryggt för i stort sett vilken vindriktning och -styrka som helst i en hästskoformad bukt med långa sandstränder, ett par diskreta hotell och en liten marina. Vi släppte vårt ankare på tre meters djup, vilket såg ruggigt grunt ut i det kristallklara vattnet. Ingemar fick syn på en gammal oanvänd bojsten på botten en liten bit från vår båt. Efter att ha gått och grunnat en stund kunde han nu inte hålla sig längre. På med simfötter och cyklop och plask ner i vattnet för att undersöka hållfastheten i stenens ring. Den visade sig vara av god kvalitet och snart satt en av våra linor med ena änden i ringen och den andra i båten. Nu låg vi verkligen tryggt och nästan längtade efter lite blåst. När det efter någon veckas solande och badande blev dags att bege sig till Alghero satte vi vår lilla ankarboll, märkt Helena, i bojstenslinan med förhoppning om att den skulle finnas kvar när vi återvände med våra gäster.

 

Försommarblomster i Alghero

 

Förra gången vi besökte Alghero kom vi med buss från Cagliari, men då var det kallt och ruggigt (åtminstone med medelhavsmått mätt). Vi tyckte att staden var vacker redan då men det finns nog ingenting som slår det intryck man får av en plats när man närmar sig från havet, i synnerhet under den varma årstiden. Vi fick en plats på Aquatica Marina alldeles under ringmuren till gamla stan och vackrare än så här har vi nog inte legat i en stad. Den goda känslan förstärktes av det vänliga bemötande vi fick från marinapersonalen, såväl den tvåbenta som den fyrbenta, och av det faktum att vi redan hittade till livsmedelsbutiker och skeppshandel. 

Inez och Zoltan anlände som planerat och det var ett mycket kärt återseende. Det var över ett år sedan vi träffades senast så det var mycket att prata om den första kvällen. Med Inez och Zoltan kom även det STORA högtrycket, över 30° och nästan helt vindstilla.  Vi flydde snart den kvalmiga staden och körde åter ut till Porto Conte för lite riktigt båt- och badliv. Vi var naturligtvis spända på att se om vår lilla boll låg kvar där vi lämnat den och blev nästan lite rörda när vi såg den ligga där och guppa i vattenytan. 

 

 

 

 

Med Inez och Zoltan ombord förändrades vår italien-inspirerade kosthållning dramatiskt. Vem mer än en öländska kommer på tanken att resa till Sardinien med ett par kilo svenskt rimmat fläsk i resväskan? Det hade tydligen funnits vissa planer på att även packa ner 5 kg potatis eftersom en väninna, som visserligen aldrig har varit i Italien, med emfas hade dömt ut den italienska potatisen i kroppkakesammanhang. För kroppkakor skulle det bli, och kroppkakor blev det efter en hel dag vid grytorna i vårt lilla pentry. Efter att ha avnjutit anrättningen kan vi härmed lugna alla ängsliga fundamentalister med att den italienska potatisen hävdar sig mycket väl i konkurrensen. Även Zoltan bidrog till de kulinariska upplevelserna genom att tillaga såväl friterad kyckling som sin ljuvliga ungerska gulasch. 

 

Efter dessa matorgier var det dags att vidga vyerna en smula och en tidig morgon drog vi tampen ur vår lånade bojsten och satte kursen mot staden Bosa, 26 NM söderut. Det var alldeles vindstilla och den uppåtgående solen hade börjat värma skönt trots att klockan bara var sju. Vi passade på att ta en tur runt den stora klippan vid Porto Contes inlopp och från sjösidan ta oss en närgången titt på ingången till Grotta di Nettuno. Seglatsen till Bosa bjöd på ett par timmars god segling i frisk frånlandsvind och till vår stora glädje kom ett gäng glada delfiner skuttandes för att surfa en stund på vår bogvåg. 

 

 

Bosa är nog en av de sötaste städer vi har besökt. Ett par km in från kusten klättrar den längs bergssidan upp mot den gamla slottsruinen med anor från 1100-talet. Trots att staden är pytteliten har den en högst charmerande attityd av storstad, med höga färgglada hus som skänker skön skugga åt de smått klaustrofobiskt smala gränderna som i kringelikrokar leder uppåt, uppåt, uppåt...

 

 

 

 

Avresan från Bosa hamn blev hastigare än vi hade tänkt oss. Efter en bättre middag mottog vi en sjörapport som varnade för sämre väder. Vi höll ett snabbt skeppsråd och bestämde vi oss för att kasta loss och nattsegla till Alghero för att inte riskera att bli inblåsta i den lilla oskyddade Bosa Marina. Seglingen gick bra, och klockan två på natten gled vi in i Algheros hamn. P g a den sena timmen valde vi att förtöja vid dieselbryggan eftersom vi ändå hade planerat att fylla tankarna morgonen därpå.  

Inez och Zoltan mönstrade av den 2 juni, och vi låg kvar ett par dagar i Alghero för tvätt och bunkring innan vi ånyo gästade bojstenen i Porto Conte i väntan på rätta vindar för att segla norrut mot Korsika.

 

Obs! För den som till äventyrs har vägarna förbi och är i behov av en trygg förtöjning kan vi här avslöja vår bojstens position: N 40° 35.99', O 8° 12.94'. Vi lämnade t o m kvar en lina med flöte.

 

Dags att dra vidare, vi har nog stannat här en aning för länge....

 

 

 

Vi blev kvar i Porto Conte till tidig morgon den 9 juni då väderleksrapporten äntligen lovade bra seglingsväder med måttliga ostliga vindar som betydde bekväm frånlandsvind på vår fortsatta seglats norrut. Vår sista åtgärd innan vi gav oss av var att fästa en liten boj märkt "Helena" vid vår bojsten och sms:a positionen till våra tyska vinterhamnsvänner som vi på nytt hade träffat i Alghero. Det blev en fantastisk båttur längs den dramatiska klippkusten norrut. Det var riktigt djupt ända in till klipporna och det gick att utan problem segla igenom de trånga passagerna mellan klippöarna. Vårt nästa mål var en stad som heter Stintino, belägen på östra sidan av den halvö vi seglade längs med. I vackert väder kan man ta en genväg genom Passagio de Fornells, ett mycket trångt sund mellan fastlandet och ön Assinara. I sundets grundaste del är det endast ca 3 m djupt, vilket gör passagen vansklig i kraftig motsjö. Vi kom igenom utan andra problem än ca 2 knops motström och blev smått överraskade av de höga vågorna som mötte oss på östra sidan. Vi hade ju inte märkt så mycket av den nordostliga vinden på 10-12 m/s men nu fick vi den rakt i sidan den sista halvtimmen in till Stintino och blev ordentligt översköljda och nedsaltade. 

 

 

I Stintinos lilla skyddade hamn hade man påbörjat en marinaanläggning. Projektet verkade emellertid ha kommit av sig och det var fritt för den som ville att förtöja vid pontonbryggorna alldeles gratis. El och vatten saknades, men för oss som har möjlighet att tillverka sådant själva kändes det väldigt lyxigt att kunna förtöja långsides i den stadigt ökande vinden och det utan att betala en eurocent. Stintino är en mycket pittoresk liten stad, grundad för ca hundra år sedan när befolkningen på ön Assinara tvingades att flytta eftersom ön skulle förvandlas till fångkoloni. Befolkningen här levde tidigare på att fiska tonfisk men har i princip helt övergått till turistnäringen. Assinara är nu ett naturreservat, känt bl a för den lilla stammen med vilda miniåsnor, därav öns namn. 

 

Vacker båtgranne vid gratisbryggan i Stintino

 

Efter fem dagar i Stintino kunde inte ens smålänningen i oss hindra oss från att vilja komma vidare. Staden var utforskad (det tog ca en kvart och var avklarat redan första dagen), och så även omgivningarna så långt apostlahästarna orkade. Den 14 juni kastade vi loss och styrde mot nästa hamn, Castelsardo, 21 sjömil nordost. Den lilla sydostliga vind som följde oss ut ur hamnen dog snabbt ut så det blev motorgång hela vägen. Det var en fantastisk syn att närma sig Castelsardo. Staden såg helt ointaglig ut där den klättrade längs klipporna upp mot den gamla slottsruinen på bergets topp. Marinan låg i en vik en bit söder om staden men med jollen  kunde man ta en genväg över viken och komma till staden på fem minuter. Castelsardo har anor ända från 1300-talet och är något av ett konsthantverkscentrum på Sardinien med korgar vävda av dvärgpalmsblad och trämasker som specialitet. I de mörka och trånga gränderna i den gamla stadsdelen sitter små gummor på små pallar i dörröppningarna och väver korgar i alla de storlekar, former och färger, som sedan saluförs i de otaliga turistbutikerna nere i den nyare delen av staden. 

Det började att dra ihop sig mot midsommar och även i år skulle den firas tillsammans med Jan och Sonia på S/Y Maria Honungshöst. Vi skulle träffa dem på Elba och ville komma dit i god tid och medan vädret var fint. På vägen tänkte vi hinna med ett par stopp på Korsika, så efter tre härliga dagar i Castelsardo satte vi kurs norrut mot Bonifacio.

 

Utsikt från gamla stan i Castelsardo, marinan i bakgrunden

Castelsardo i tidig morgonsol

 

 

Till sist, bara för att olivträd är så vackra.......